En viktig fråga som ofta kommer upp i samman-hanget är i vad mån de anlagda dammarna och våtmarkerna verkligen begränsar transporten av näringsämnen ut i Kävlingeån och vidare ut till Öresund. Kan man se några resultat av åtgärds-arbetet? Svaret kan troligen besvaras med ja, men effekterna är svåra att utläsa. Orsakerna är flera. I de mätningar som Kävlingeåns Vattenvårdsförbund utfört under perioden 1988-2008 har de beräknade transporterna av kväve varierat mellan 900 och 2900 ton per år. Motsvarande variation för fosfor har legat mellan 10 och 60 ton. De stora skillnaderna beror i hög grad på hur mycket det regnat olika år och hur regnen fördelat sig under respektive år. Uppskattningar av förväntad reduktion av kväve- och fosfor i de anlagda dammarna och våtmarkerna visar på ett genomsnitt i storleksordningen 100 ton kväve och 5 ton fosfor per år. Minskningen av kvävetransporten i de anlagda våtmarkerna motsvarar det sammanlagda utsläppet från alla de större reningsverken inom Kävlingeåns avrinningsområde.

I ett vidare perspektiv står det klart att våtmarks-projekten med de nyskapade vattenmiljöerna lyckats bryta en nästan 200-årig trend mot torrlägg-ning och avvattning av landskapet. Sett till den samlade nyttan av de nya våtmarkerna i avrinnings-området är det också viktigt att notera att de, förutom att reducera näringsämnen, har positiva effekter också på vattenkvalitet, biologisk mångfald och möjligheter till rekreation.

Effekter i mindre vattendrag

I mindre vattendrag där dammar anlagts kan man redan efter något år förvänta sig mätbara effekter på vattnets innehåll av näringsämnen. Sommartid är det i många fall fullt rimligt att kunna notera en halvering av närsalthalterna, medan effekten om vintern oftast är mindre än 5%. I absoluta tal, räknat i antalet kg näringsämnen, reduceras/ kvarhålls dock störst mängder i dammarna under vinterhalvåret.